Jag kommer så väl ihåg hösten 1998 då en tjej i skolan jag gick i hade fått en sån bedårande söt mjukisdjursapa. Och jag visste då att en sån måste jag absolut ha.

Visst är det så att man fick de leksakerna som man egentligen inte ville ha? Och när man då såg något som man absolut ville ha så sades det bara:
- "Men du har ju redan så mycket, det räcker det som du har".

Sen när vi var på ett köpcenter så såg jag en annan tjej som gick och bar på en sådan apa och jag önskade och önskade att jag skulle kunna få en sådan i julklapp. För visst är det så att det man verkligen vill ha, är det som sedan ligger framme hela livet (för de flesta)?

Så fort jag var inne i en leksaksaffär så var det enda jag tittade på, så var det just de aporna
"Little Monkey Lost". Så närmade det sig äntligen Julafton och jag var hos min mormor och morfar och vi fick då för oss att åka in till ett köpcenter och jag kom såväl ihåg vad hon sade:
- "Gå inte och titta på aporna". Det var då jag förstod att hon och morfar redan hade köpt en till mig.

Julafton kom och b.l.a. mormor och morfar kom för att fira jul med oss och de gav oss julklapparna för att kunna lägga dem under granen. Jag visste redan och jag förstod vad som låg i ett utav mina julklappar p.g.a. formen på paketet förstås. Och jag satt otålig hela dagen bara för att öppna mitt paket med min kära lilla apa i.

När jag väl öppnade så blev jag överlycklig (har nog aldrig blivit så glad för ett paket sedan dess).
Goggo som min lilla "Little Monkey Lost" apa heter har nu varit i mitt rum sedan dess, var med mig överallt och då menar jag överallt när jag var liten och är därför i lekt skik:
* Högra handen är bruten
* "Pälsen" på ansiktet, fötterna och händerna är som bortblåst
* Munnen fungerar inte som den gjorde när jag fick han men han piper än i alla fall
* Pälsen är inte perfekt
Men ändå så är han så älskvärd. 

Nu finns det andra versioner av den men de är inte lika fina som 1998 versionen.