sitter här och funderar.. har precis haft tyska lektion som inte är väldens roligaste ämne om man säger så..

funderingar över framtiden: eventuellt flytta till någon turistort och skaffa lägenhet där, bo i hans hemstad där typ ingen snackar engelska eller bo här i sverige..
jag har lite beslut att bestämma mig för och dom är lite svåra
men tillsammans kommer vi nog komma på det bästa
ungefär 1skolår kvar och det gör mig glad - då har vi väntat på varandra i över 3,5år..

vissa frågar mig hur vi kan stå ut att vara ifrån varandra så länge
(träffar min älskling 2gånger per år och hur många dagar går då till spillo när man är utan varandra?..) ..
och det är verkligen svårt att vara ifrån varandra en längre tid vilket gör mig:

* ledsen och gråter mig själv tills söms i stort sett som varje natt
* deppig av att se andra kyssa och hålla om varandra - för det kan inte jag med min älskling när

* ledsen när jag ser han i camen eftersom då kan jag endast se utan röra..
*fan vad fult det låter med röra istället för engelskans touch*

det man får höra av sina egna föräldrar är: skyll dig själv att du har din älskling så långt bort!
vaddå kan jag hjälpa det?.. vet att andra som har sina älsklingar långt bort deras familj stöttar dom..

och jag har bestämt mig för att:
börja uppdatera denna bloggen oftare, vet själv hur intressant det är att läsa om andra och deras älsklingar i turkiet..
men vissa människor vill inte hjälpa till något medan andras är mycket hjälpsamma..
vart är världen på väg?..