Förlåt för lite dålig uppdatering. Det är nämligen såhär att jag har börjat jobba lite nu
(äntligen så får man lite mer inkomst) på Concilia. Där man jobbar som telefonintervjuare.
Visst var jag nervös inför första dagen men det gick faktiskt förvånansvärt bra.
Jag har än så länge jobbat 3 dagar varav 2 av dem var kvällstider..

Jobbet känns bekvämt och allmänt bra men jag måste ändå vara inskriven på Arbetsförmedlingen då detta inte är särskillt lönsamt men inte kan jag både ha detta och även praktisera samtidigt, då man bara får den där lilla summan från Försäkringskassan.. Huvudsaken är att jag trivs på jobbet, vilket jag gör.

Det är bara det att tiderna kanske inte är dem bästa men vad gör man inte för lite pengar?
Men det dumma är att de flesta gångerna jag ska börja jobba - då slutar min man skolan,
ett i - landproblem eller vad man nu säger.. Och jag nöjer mig inte med att folk säger: Så är livet.
Det är så många som inte vet vad äkta och riktig kärlek är,
jag önskar att ni som inte har fått känna på det än - får det snart!

Ibland förstår jag inte hur man kan älska en person så mycket som jag gör..