Sitter här och lyssnar på regnet och nu åsker det även med. Min man som är på övervåningen typ vägrar gå upp ur sängen. Jag vill att han ska skynda sig lite så att vi kan åka in till stan i detta fina vädret för mina tabletter är slut och då är det fan bråttom haha.. Vi hade kunnat gå på en eftermiddagsbio eller nåt men nästan alla biljetter är slut så det får vi ta en annan dag.

---

Nu är det inte lång tid kvar tlls vi närmar oss Alanya, det krävs en hel del planering. Det är som sagt en hel del saker som jag kommer få behöva lämna här men det får jag tillbaka när vi är i Sverige igen (när det nu blir).
Min man kommer jobba för att vi ska få ihop det ekonomiskt och vad lilla jag kommer göra har jag i stort sett ingen som helst aning om. Att börja jobba som Guide är för tidigt, man måste vara 21 eller om det var 22 och inom vissa resebolag så måste man även ha körkort vilket jag inte vet om, när och hur jag kommer få.

Vi kommer ner dit i Augusti mitt i natten, då finns det ingen transport till dit vi ska så vi kommer antagligen få vänta några timmar på flygplatsen men det gör inget, bara jag är i min mans armar.
Jag tänker mycket på flygplatsen, alldeles för många minnen dyker fram i mitt huvud.
Men de minnerna är bara minnen nu, det kommer aldrig hända igen, vilket känns underbart
för jag klarar inte av det här en gång till: 
* Att säga hejdå till min älskling för att jag var tvungen til att åka tillbaka till Sverige - Det var det värsta jag varit med om.

Men sedan finns det fina minnen också:
* Att springa från flygplanet det fortaste man kan när det har landat för att kasta mig in i min mans armar utanför flygplatsen (eftersom han inte fick vänta där inne)
men ibland så har jag även fått vänta på min väska då min familj inte har åkt med mig.