Ramazan provar på ett jobb ikväll, på en restaurang. Det är i stort sett vad vi har gjort idag, att gå och leta efter jobb.
Så nu har vi bara Ambassaden kvar för min mans intervjutid så att kunna stanna i Sverige. Lite ensamt känns det nu, inte alls bra. Jag saknar han så fort som han går från mina armar. Undrar hur det går för min lilla älskling, jag vet att han är duktigt så det ska nog inte vara några problem. Får se om han får stanna och jobba där sen varje dag, personalen skulle testa han ikväll bara. Lite dumt för han tjänar inga pengar på det så egentligen sitter jag här ensam för ingenting.

Jag ska träffa han på jobbet senare, när han ringer eller sms:ar mig, kan inte gå dit nu och ta upp ett av turisternas bord.
Men jag har heller ingen aning om när han kommer att höra av sig. Nu har jag skrivit mycket om min man, många säger att man är beroende men vad ska jag säga "He Is My Own Personal Brand Of Herion". Ni får tycka, tänka och säga vad ni vill, jag bryr mig inte och jag tar inte åt mig det heller. Jag känner mig själv och likaså min Ramazan. 
 
Han är mannen i mitt liv, ingenting i hela världen kan beskriva eller förklara för hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig.